Ingen kyla för Ljungberg
Centralvärmen på Grand Hôtel – Ljungbergs förebild för Bergalid
Det var en självklarhet för en tekniskt extremt kunnig och intresserad Erik Johan Ljungberg att i Villa Bergalid skapa ett för den här tiden unikt uppvärmningssystem med centralvärme istället för ett stort antal kakelugnar. Hans förebild fanns på Grand Hôtel i Stockholm där han oftast övernattade under sina många besök i huvudstaden.
I ett brev till Bergalids arkitekt Nils Nordén i januari 1900 förklarar Ljungberg vad han är ute efter: 
”Sedan jag sett Grand Hôtels i Stockholm uppvärmningsanordning – med varmvatten – så synes mig som en del kakelugnar skulle kunna ersättas med värmeelement. Kanske alla utom hallen i mellanvåningen, mitt och fruns arbetsrum samt sovrummen?”
I april 1900 kontaktar Ljungberg Göteborgs Mekaniska Verkstads Aktiebolag.
”Skulle Ni vilja leverera centralvattenuppvärmningsanordning för en villa som uppföres enligt vidlagda ritningar och till vilket pris? Anbudet omfattar vattenvärmare, rörledningar, radiatorer och nödiga cisterner färdigt uppsatta. I en del av rummen insättas kakelugnar, men varmapparaten bör vara så kraftig att den ensam förmår hålla temperaturen i rummen +16-18 grader även under vintern”, skriver han.
En tid senare fick och godkände Ljungberg offerten på denna mycket speciella anläggning med 37 radiatorer och all nödvändig teknik för att klara uppvärmningen. Installationerna skedde och makarna Ljungberg kunde flytta in på Bergalid.
I ett brev till sin norske ungdomsvän August Michelet berättar Ljungberg utförligt om Bergalid och nämner även att det finns ”centraleldning (varmvatten), två öppna spisar och några reservkakelugnar, för den händelse centralledningen skulle strejka”.
Så småningom visade det sig också att centralvärmen inte levde upp till Ljungbergs högt ställda förväntningar.
”Den till min villa levererade varmvattenanordningen har icke arbetat fullt tillfredsställande. Den kan icke bringa upp värmegraden i huvudvåningen då det är kallt ute mera än till 12 à 13 grader, oaktat villan är försedd med dubbla innanfönster och väggarna murade med luftrum”, påpekar han i ett brev till Göteborgs Mekaniska och säger sig vara ”tacksam om Ni kunde skicka hit en man som kunde se var felen sitter och om möjligt avhjälpa dem”.
En ingenjör Schönbäck kopplas in på ärendet och Ljungberg får veta att en tillfredsställande temperatur går att uppnå om ”eldaren erhåller stränga order om att noga efterse och sköta eldningen, särskilt vid kalla dagar, så att vattnets temperatur i pannan ej under någon tid på dygnet får understiga 85 grader, vilken är den temperatur med vilken värmeledningen är avsedd att arbeta”.
”Vid vår ingenjörs besök befanns det nämligen att vattnets temperatur i pannan ej var mera än 35 grader, vilket för en så kall dag som ifrågavarande var alldeles för lågt”, upplyser Göteborgs Mekaniska om.
Mycket tyder på att inkörningsproblemen gick att lösa och att Erik Johan Ljungberg fick ett centralvärmesystem i klass med det som Grand Hôtel i Stockholm kunde erbjuda.
