Högteknologiska Bergalid

När Erik Johan Ljungberg lät uppföra Villa Bergalid i Falun under de allra första åren på 1900-talet blev det en uppvisning av senaste nytt inom teknikens landvinningar. Det var med den tidens mått en högteknologisk helhetslösning han ville åstadkomma.

Elektricitet och treglasfönster fanns på Bergalid från första början. Centralvärmen som Ljungberg hade lärt känna på Grand Hôtel i Stockholm kunde han inte tänka sig att vara utan.

Men det kanske allra mest unika inslaget i hans teknikuppvisning var den elektriska tvättmaskinen kompletterad med en torkinrättning som installerades i källarvåningen. Nu hör det till bilden att det vid den här tiden inte fanns någon färdig tvättmaskin att beställa.

Man kan säga att tvättmaskinen på Bergalid skapades genom en dialog mellan Ljungberg och Göteborgs Mekaniska Verkstad. Erik Johan Ljungberg nöjde sig inte med att anamanna befintlig teknik. Med egna idéer, uppslag och lösningar drev han på den tekniska utvecklingen.

När Ljungberg meddelat leverantören i Göteborg att han godkänt offerten på den unika centralvärmeanläggningen med bland annat regulatorledningar, 37 radiatorer, regleringskranar, luftkranar, ventiler och expansionsreservoarer kunde han övergå till tvättstugan.

Vad Ljungberg ville ha var ”en tidsenlig tvättstuga”. Den skulle enligt hans brev i januari 1901 till Göteborgs Mekaniska Verkstad innehålla ”en liten ångpanna, en liten ångtvättmaskin driven med elektrisk motor, en torkapparat med radiator och elektriskt driven fläkt”.

”Har Ni ej särskild erfarenhet i sådant, skall jag låta uppgöra förslag”, erbjöd sig Erik Johan Ljungberg.

Göteborgs Mekaniska Verkstad återkom mycket snart med en bekräftelse på att man åtog sig uppdraget. Ljungberg kom omedelbart med kompletterande synpunkter:

”Som tvättinrättningen sannolikt icke behövs mer än en à två gånger i månaden är icke särdeles lämpligt att kombinera apparat för värmning av badvatten med dess värmeinrättning, för såvitt man icke kan ordna på det sättet att förbränningsprodukterna från varmvattenpannan passerade ångpannan på sin väg till skorstenen, varigenom jag antager att varmvatten av nödig temperatur skulle kunna erhållas. Ångpannan kunde ju ordnas så att den kunde förses med extra eldning, då ångbildning behövdes eller då man behövde varmt vatten för bad vid de tider värmeledningen icke används.”

I den fortsatta skriftväxlingen avhandlades bland mycket annat ångpannans beskaffenhet. Göteborgs Mekanisk Verkstad varnade för en högtryckspanna och påpekade att en sådan ”enligt tysk lag icke får insättas i boningshus”. Hänvisningen till tysk lag indikerar att frågan av allt att döma inte hade behandlats av svenska lagstiftare.

”Vi anser det vara förenat med risk att uti Eder bostad anordna sådan, även om ångpanna och maskin finge särskild manlig skötare, och så mycket mer om skötseln skulle tänkas ske av kvinnlig betjäning”, hette det i leverantörens tidstypiska brev till Ljungberg och rekommenderade istället en lågtryckspanna och konstaterade lugnande att ”all explosionsfara därvid är utesluten”.

Göteborgs Mekaniska Verkstad hade sitt ursprung i Keillers Mekaniska med startåret 1841. Företaget fick långt senare namnet Götaverken och utvecklades så småningom till ett storvarv. Cityvarvet med sina fartygsreparationer var den enda verksamhet som levde vidare långt fram i tiden, men 2014 avvecklades också denna sista del.

Det allra mesta tyder på att det blev världens första elektriska tvättmaskin som Erik Johan Ljungberg tack vare sina egna idéer kunde installera på Bergalid. Enligt den officiella historieskrivningen var det den amerikanske ingenjören Alva John Fisher som uppfann den elektriska tvättmaskinen 1908, sex år efter det att maskinen på Bergalid tagits i bruk. Fishers tvättmaskin patenterades 1910. Den gick under namnet Thor och tillverkades av Hurley Machine Company i Chicago.

Ljungbergs uppfinningsrikedom resulterade också i att Bergalid från första början fick treglasfönster, långt innan begreppet existerade. Han bestämde sig för att ”i min villa insätta dubbla innanfönster för att minska draget”.

Enligt försök som Ljungberg refererade till skulle dessa dubbla innanfönster höja den inre rutans temperatur med 4 grader vid en utomhustemperatur på mellan 15 och 20 minusgrader. Med dubbla innanfönster förutom ett ordinarie yttre fönster var Bergalid en föregångare även på detta område.

Den så kallade varmluftsapparaten på Bergalid var av en patenterad modell från Ebbes Bruk i närheten av Huskvarna. Erik Johan Ljungberg valde inte helt överraskande den absolut mest exklusiva varianten i brukets sortiment.

Sveriges äldsta fungerande hiss anses vara den på Bergalid och är ett annat exempel på Ljungbergs faiblesse för den modernaste tekniken. Den tillverkades av Graham Brothers i Stockholm, ett företag som 1887 specialiserat sig på hissar. En av bröderna på företaget hade tidigare arbetat för en stor hissverkare i USA och där samlat på sig betydande kunskaper.

Det engagemang och den energi som Erik Johan Ljungberg uppvisade kände inte några gränser. Parallellt med att han fungerade som detaljstyrande arbetsledare för bygget av Bergalid behöll Ljungberg sitt extremt krävande uppdrag som Stora Kopparbergs disponent och skötte sitt chefsjobb exemplariskt. Amanda Lundberg, hans syster och alltiallo, svarade visserligen för viss uppbackning när det gällde Bergalid, men merparten av arbetet vågade Ljungberg inte delegera, varken till Amanda eller någon annan.