Det var styrelseledamoten Richard Åkerman som i ett brev till Ljungberg under sommaren 1875 kom med en konkret fråga ”om Ni till hösten vill bliva disponent för Stora Kopparbergs Bergslag”.

Erbjudandet krävde ingen längre betänketid. Efter en dryg vecka var anställningskontraktet underskrivet. Varningen från brukspatron Carl Johan Yngström kom för sent och hade i vilket fall som helst inte kunnat stoppa Ljungberg. Yngström trodde att den oenighet som enligt honom fanns bland ägarna i Stora Kopparberg skulle skapa bekymmer för en ny disponent.

Envisa persedlar

”Under sådana förhållanden hade jag i Ditt ställe sannolikt stannat vid Uddeholmsverken. Dalmasarna äro envisa persedlar och anse icke att andra än infödingar duga”, fick Ljungberg veta.

Yngström var en mycket betydelsefull person under den tidiga karriären. Redan som 17-åring fick Ljungberg möjlighet att komma som elev till Villingsbergs Bruk i närheten av Karlskoga. Yngström hade förvärvat bruket med 300 anställda några år tidigare. För att skaffa en gedigen teoretisk grund inför framtiden sökte sig Ljungberg 1864 till den mycket ansedda Bergsskolan i Filipstad, ivrigt påhejad av Yngström och dessutom med ekonomisk uppbackning från honom. När han året därpå var färdig med sin utbildning låg betygen på toppnivå.

För Ljungberg var det oftast en självklarhet att lyssna på sin läromästare Yngström, men när det gällde toppjobbet i Falun var det sannolikt ingen som kunde få honom på andra tankar.

Av anställningskontraktet framgick att ”Herr Ljungberg antages till disponent, att under styrelsen utöva förvaltningen, tillsynen och ledningen av Bergslagets verk och egendomar”. Kontraktet angav också Ljungbergs lön. Kontantersättningen sattes till 12 000 kronor per år. Som jämförelse kan nämnas att en genomsnittlig industriarbetarlön vid den här tiden låg på ungefär 700 kronor.       

Trogen sin arbetsplats

När Erik Johan Ljungberg får anställning på Stora Kopparberg 1875 har han kommit till en arbetsplats som han ska vara trogen resten av sitt liv. I hela 38 år är han disponent för en koncern som växer och omstruktureras kraftigt. En akut arbetsuppgift för honom som nybliven disponent rör Domnarvets Järnverk i Borlänge.

Inom den svenska järnhanteringen krävdes mycket omfattande förändringar. Det var ohållbart med mängder av små enheter med en årsproduktion på kanske några hundra ton. Under loppet av ett par decennier halverades antalet järnbruk i Sverige. Tillverkningen effektiviserades och koncentrerades till väsentligt större anläggningar. Här visade Ljungberg och Domnarvet vägen.

I mitten av 1880-talet tog Stora Kopparberg ett strategiskt viktigt steg genom förvärvet av sågverket i Skutskär söder om Gävle. Sågverket var då det största i Europa. Köpet underlättade etableringen av en cellulosaindustri på samma plats ett decennium senare.

Erfarenheterna härifrån kom till stor användning när planerna på ett tidningspappersbruk i Kvarnsveden förverkligades år 1900. Ljungbergs idé var att kombinera en massafabrik med ett pappersbruk. Han hade med egna ögon sett vilka konkurrensfördelar det arbetssättet lett till för industrin i USA.

Gruvan som grund

Själva grunden till Stora Kopparbergs Bergslag hittar vi i Falu Gruva. Det var här allting tog sin början. Storhetstiden hade gruvan under 1600-talet. Inkomsterna var direkt avgörande för att klara de gigantiska kostnaderna för 30-åriga kriget och att leva upp till förväntningarna på stormakten Sverige. Men gruvans ekonomiska betydelse kom sedan att krympa undan för undan. I slutet av Ljungbergs epok kom blygsamma fyra procent av bolagets omsättning härifrån.

Ljungberg insåg tidigt vikten av innovationer. I svenska och utländska tidskrifter och böcker följde han det som skedde i teknikens framkant. Han drev personligen på utvecklingen och hade en blick för ständiga förbättringar. Hans förmåga att kombinera det teoretiska och det praktiska gjorde honom till en duktig uppfinnare med ett 10-tal patent som kom till nytta i produktionen på Stora Kopparberg. En ugn för kontinuerlig kolning och en plankbärare för virkestransporter är de mest kända.

Nu är det alltså 150 år sedan Erik Johan Ljungberg kom till Falun som disponent för Stora Kopparberg. Under den långa karriären passerade han ett antal uppmärksammade milstolpar. Främst bland dessa var nog hans 25-årsjubileum som disponent den 1 november 1900. Samma dag skedde den officiella invigningen av Kvarnsvedens Pappersbruk, detta som en extra markering av Ljungbergs storhet.

Ovälkommen minnesgåva

Bevarat till eftervärlden från detta jubileum är det som brukar kallas den ljungbergska minnesgåvan. Sedan 1967 finns denna ovälkomna minnesgåva utställd i Gruvmuseet i Falun. Det rör sig om ett två meter högt och 1,3 meter brett konstverk med ädla metaller (från den egna gruvan i Falun) och ädla stenar. Den jättelika pjäsen på 150 kilo visar bland annat en detaljerad karta över Bergslagets fabriker, skogar och gruvor.

Vid middagen för Ljungberg i den eleganta Bergslagssalongen på Stora Kopparberg hade minnesgåvan ställts upp vid den ena långväggen. Den var gömd bakom brunröda draperier i sammet. Efter högtidstal till den kvartssekelsjubilerande disponenten föll täckelset. Ljungberg och gästerna kunde för första gången skåda denna hedersgåva.

Hans reaktioner vet vi förstås ingenting om. Enligt en version reste han sig upp och drog hastigt för draperiet. Ljungberg var med all säkerhet mer bestört än förtjust. För honom var hedersgåvan ett meningslöst slöseri. Presenten kunde inte användas till något produktivt.

Långt före sin tid

Erik Johan Ljungbergs företagsfilosofi lyfte Stora Kopparberg. Han var i många bemärkelser långt före sin tid. Ljungberg vägrade att fastna i de gamla hjulspåren. Han var flexibel och alltid beredd att ställa om och anpassa bolaget till nya förutsättningar, exakt som framgångsrika företagsledare idag. Det handlade om att söka nya affärsområden och nya marknader.

Under Ljungbergs många år som disponent förändrades samhällsstrukturen radikalt. Det fattiga jordbrukslandet Sverige förvandlades steg för steg till en välmående industrination. Genomgripande teknikskiften gjorde att arbetstillfällen gick förlorade, men för den som såg möjligheterna och inte svårigheterna och som satte hårt arbete och kompetensutveckling i centrum var framtiden ljus. Det finns likheter mellan de utmaningar och möjligheter med teknikskiften som skedde på Ljungbergs tid och de utmaningar och möjligheter som vi står inför med t.ex AI:s genomslag idag. Undrar hur Ljungberg hade förhållit sig och dragit nytta av möjligheter och parerat hot med AI om han varit företagsledare idag….?

Text: Sören Karlsson

Foto på Ljungberg när han tillträdde 1875

Inlägget 150 år sedan Ljungberg blev disponent på Stora Kopparberg dök först upp på Ljungbergsfonden.

Gästsängen och mycket annat finns att beskåda i sommarens utställning i Konsthallen Kvarnen, öppet 11:00-17:00 t o m 25 augusti.
Klicka här för att läsa mer om utställningen…

I ett brev till sin mor Hilda Bergöö skrev Karin Larsson den 10 december 1901 följande:
”Här lefva vi i sus och dus d.v.s. vi hafva varit på en middag bjudna af disponenten Jungberg. (…) vi fingo sitta bland förnämiteterna och Carl fick en skål.”

I ytterligare ett brev till sin mor skriver Karin Larsson den 16 februari 1902:
”Vi äro ute för att roa oss, men oh du milde! Så knogigt det är. Foro i freddags till Orsa tillsammans med två landshöfvdingar, den i Falun och Gefle samt disponenten Jungbergs. Fasligt shantilt, egen jervägsvagn. (…) Morgonen derpå kom prinsen med Zorns hvarefter slädfärd till en timmerkojja i skogen der en af timmerkarlarna stod och gräddade ”kolbullar” (ett slags pankakor) som åts utan knif och gaffel d.v.s. med fingrarna.”

I ett annat brev runt ett nyår skriver Karin:
”I dag hafva vi ätit tre frukostar en för egen räkning, en för Selma Lagerlöf med syster och en fru Elkan från Gtbrg, också författarinna. Då de stodo färdiga att resa kommo Landshöfdingen med syster och disponenten Jungberg med fru. Och fastän de påstodo sig ej vilja äta smakade dem det hembrygda ölet skinka och vörtbrödet riktigt bra och vi hade så angenämt. Nyårsaftonen kommo Anna och Helga Whitlock och … stanna några dagar. Sedan skola vi fara till Zorns.”

Inlägget Mera fröjd af lifvet! dök först upp på Ljungbergsfonden.

Inlägget Carl Larsson gästades av Ljungberg dök först upp på Ljungbergsfonden.

Strax efter födseln ska hans mamma Anna Charlotta ha bett barnmorskan att bära upp honom på ett högt ställe. Enligt folktron skulle nämligen en nyfödd pojke få stor makt i livet om han direkt efter födseln fått blicka ut över vidsträckta områden. ”Denne gosse skall bli en stor och mäktig man” lär Ljungbergs mamma ha sagt om honom, och barnmorskan ska ha vandrat omkring med pojken på husets vind, som var den högsta platsen att finna. Dessutom lär Erik Johans dop ha ägt rum samma dag han föddes. En av gästerna stoppade som brukligt in några slantar i lindorna kring det lilla barnet. Modern såg att det var kopparmynt och lär ha sagt att ”Idag skall det inte vara slantar av koppar, utan av silver, ty denna gosse skall bli en mycket rik man”.

Huruvida detta bidrog till Ljungbergs framgångar i livet kan man bara sia om, men mycket framgångsrik blev han onekligen. Att familjen under den globala ekonomiska krisen 1857 blev ruinerad spelade säkert roll. ”Ruin är bland det sorgligaste en familj kan råka uti” beskrev Ljungberg. Men eländet kunde dock vändas till lycka när ”syskonkretsen drevs ut att var och en med inneboende kraft förvärva sitt uppehålla och söka skaffa sig utbildning, vilket med Guds hjälp utfallit lyckligt”.

Efter att ha tillbringat sina första 17 levnadsår i föräldrahemmet med arbete vid bergsbruk, åkerbruk, handel, och utbildning hemma under sin mors ledning (samt några terminer på folkhögskolan), var Ljungberg redo att stå på egna ben och göra sin karriär. Resten är en ren och skär framgångssaga för en av Sveriges i särklass största industriman, företagsledare och innovatör.

Inlägget 180 år sedan Erik Johan Ljungberg föddes dök först upp på Ljungbergsfonden.

I viss mån återspeglar det här det ledarskapstänkande som präglade hans tid. En chef skulle peka med hela handen och fatta beslut om stort och smått. Kanske gjorde Ljungberg det ännu mer än andra storföretagsledare i Sverige.

Men lyckades han då aldrig koppla av ordentligt? Jodå, inte minst på somrarna kunde Erik Johan Ljungberg ta det lite lugnt i sällskap med hustrun Hildur. Sommarbostaden Borganäs var en kär rekreationsplats. Bara ett par mil från hemmet i Falun var det relativt enkelt att ta sig hit med häst och vagn, på senare år med bil.

Borganäs låg helt nära Domnarvets Järnverk, en av hörnpelarna inom Stora Kopparbergs Bergslag. Kunde Ljungberg bara motstå frestelsen att göra överraskande besök på företaget fanns det alla förutsättningar att få en harmonisk vistelse.

Till bilden hör också närheten till en annan av Ljungbergs skapelser, Domnarvets Husmodersskola. Precis som för de andra läroanstalterna inom Aktiebolaget Bergslagets Praktiska Skolor var målet ”att vid verk och egendomar, där Stora Kopparbergs Bergslags Aktiebolag har sin verksamhet, inrätta och stödja samt lämna instruktioner till undervisningsanstalter, vid vilka hos Bergslagsbolaget anställda arbetares barn och ungdom kunna erhålla praktisk undervisning och träning till intensivt, produktivt arbete samt bibringas nödiga kunskaper för vårdande, utveckling och bevarande av hälsa till själ och kropp”.

Borganäs var beläget vid Dalälvens strand. Tvärs över älven låg husmodersskolan. Själva byggnaden finns fortfarande kvar. Det berättades att när söndagens eftermiddagskaffe serverades vid skolan blev makarna Ljungberg inbjudna genom att någon viftade med ett stort lakan. Det var signalen till Erik Johan Ljungberg att sätta sig i båten tillsammans med sin Hildur och ro över älven till den väntande kaffetåren. Så kunde en sommar se ut.

Intressant i sammanhanget är de historiska händelserna vid Borganäs. Här fanns en gång ett fäste kontrollerat av en dansk fogde. På midsommardagen 1434 brände Engelbrekt Engelbrektsson och hans dalkarlar ner Borganäs i protest mot det danska maktutövandet. En minnessten finns vid bron över älven.

Borganäs hade en självklar roll under Ljungbergs somrar, men ett antal gånger valde man istället att förlägga några veckors ledighet till Skåne, till brunnsorten Ramlösa närmare bestämt. Den hade anlagts 1707 av medicinprofessorn Johan Jacob Döbelius. Hans standardordination mot en rad olika sjukdomar lär ha varit 17 glas vatten på fastande mage.

Cykling var en av makarna Ljungbergs sysselsättningarna i Ramlösa, förutom brunnsdrickning, nyttig mat och brunnsmusik. Det framgår av ett brev som Ljungberg skrev till Philip Moen, en god vän bosatt i Amerika.

”Under den tilländalupna sommaren har Hildur och jag vistats vid Ramlösa, i närheten av Helsingborg, där vi stärkte vår hälsa och ofta var över till Danmark och cyklade på detta lands utmärkta vägar”, skrev Ljungberg.

Arbetet betydde mycket för honom. Det råder ingen tvekan om det, men visst kunde Erik Johan Ljungberg också slå sig lös ibland och ägna tid åt rodd, cykling och andra fritidsaktiviteter.

Text: Sören Karlsson

Inlägget Somrarna med Ljungberg dök först upp på Ljungbergsfonden.

Välkomna att lyssna här: https://open.spotify.com/episode/6Q9zUAa8vqdRnMShYBWwJc

Vill du veta mer om Erik Johan Ljungberg? Det finns mer att läsa på vår hemsida, och missa inte längst ner på sidan ”I Ljungbergs fotspår”: https://ljungbergsfonden.se/e-j-ljungberg/

Inlägget Ljungberg i företagshistorien dök först upp på Ljungbergsfonden.

Ritningen finns på Arkivcentrum Dalarna i Falun tillsammans med ett stort antal noggrant dokumenterade brev och andra dokument som rör Ljungbergs liv och gärning. Däremot verkar det inte längre existera några handlingar kring lustbåten, inga förfrågningar från Ljungberg till företaget i Härnösand och inte heller några brev från Hernösands Verkstads Aktiebolag. 

Båten ska enligt ritningen vara 26 fot lång, alltså cirka 7,8 meter. En motor är placerad i båtens mitt för att ge maximal stabilitet. Som skydd mot sol och regn har fartyget ett tak, förmodligen av grovt tyg eller kapellväv. I aktern fladdrar unionsflaggan. Unionen mellan Sverige och Norge är ännu inte upplöst.

Erik Johan Ljungbergs intresse för och kunskaper om teknik i vid bemärkelse är välkända. När det gällde kärnverksamheten vid Stora Kopparberg var det få – om ens någon – som överträffade Ljungberg själv. Flera av hans patent kom till praktisk användning inom företaget. Han hade en imponerande kompetens också inom helt andra områden.

Steget till att bli en engagerad båtägare är inte speciellt långt. Teknikintresset fungerar som en drivkraft. Det är inte svårt att föreställa sig disponent Ljungberg – iklädd ljus sommarkostym och med en halmhatt på huvudet – som entusiastisk skeppare som bjuder kunder och goda vänner på turer på Dalälven, Runn och Siljan.

Hur etablerades då kontakten mellan det geografiskt ganska avlägsna Hernösands Verkstads Aktiebolag och Ljungberg? Det är ingenting som vi vet med säkerhet, men en intressant koppling finns.

Samma år som ritningen till lustbåten togs fram – alltså 1890 – levererade företaget i Härnösand ett ångföretag till Dalarna. Det fick namnet S/S Flottisten och användes som inspektionsfartyg med Rättvik som hemmahamn. Beställare var Flottningsföreningen på Siljan.

Det är mycket sannolikt att Ljungberg kände till S/S Flottisten. Avståndet från Falun till Siljan är kort. Dessutom tillhörde timmerflottningen den egna branschen. Hernösands Verkstads Aktiebolag startades redan 1871 och fick en lång och turbulent historia med många ägarbyten, namnbyten, produktinriktningar och omstruktureringar fram till nedläggningen 1999.

Någon beställning från Erik Johan Ljungberg på en lustbåt blev det aldrig. Båten stannade av allt att döma på ritbordet. Varför är svårt att idag spekulera om.

Inlägget Ljungbergs lustbåt stannade på ritbordet dök först upp på Ljungbergsfonden.

Sveriges första högre civila tekniska utbildning startades i Falun, där Faluns högteknologi avgjorde Bergsskolans lokalisering.

För 200 år sedan, i december 1819, undertecknade kung Karl XIV Johan privilegiebrevet som var stiftelseurkunden för Fahlu Bergsskola. Sverige fick därmed sin första högre civila tekniska utbildning. Verksamheten vid skolan kom igång i början av 1822.

Professor Jöns Jacob Berzelius, ofta beskriven som ”den svenska kemins fader”, anses tillsammans med berghauptman Anders Pihl vid Stora Kopparberg och landshövding Järta ha varit huvudpersonerna bakom skolans tillkomst.

Falun hade vid den här tiden en odiskutabel position som ett centrum för avancerad teknik i Sverige. Gruvans storhetstid om vi ser till kopparfyndigheterna var visserligen sedan länge passerad, men nytänkandet kring brytningsmetoder och en ökad satsning på att exempelvis ta tillvara olika biprodukter gjorde att den tekniska nivån fortfarande var imponerande hög. Det är en viktig förklaring till att Bergsskolan förlades just hit.

Det fanns självklara kopplingar mellan Stora Kopparberg och Fahlu Bergsskola. Falu gruva utnyttjades för en rad praktiska övningar och experiment. Flera nyckelpersoner inom företaget anlitades som lärare.

I TEKNIKENS FRAMKANT

Tillkomsten av Fahlu Bergsskola låg väl i linje med Stora Kopparbergs flerhundraåriga ambition att verka i teknikens framkant. Vid slutet av 1600-talet började Christopher Polhem, eller Polhammar som han då fortfarande hette, förändra gruvhanteringen radikalt.

”Full av energi grep han sig an att reformera hela bergsmekaniken vid Kopparberget. De stånggångsdrivna spelen gav helt nya möjligheter. Hjulhusen kunde placeras där det passade bäst, långt från gruvan i de vattenströmmar som redan fanns”, konstaterar Daniels Sven Olsson, tidigare chef för Gruvmuseet, i sin bok Falu Gruva.

Den var i den andan utvecklingen skulle fortsätta. Teknisk spetskompetens blev en förutsättning för Stora Kopparbergs anpassning till en föränderlig värld.

Man kan på goda grunder säga att det fanns en positiv växelverkan mellan Stora Kopparberg och Fahlu Bergsskola. Företaget drog nytta av det faktum att sammanlagt drygt 400 elever fick en kvalificerad teknisk utbildning här från starten 1822 fram till 1868 då skolan flyttade till Stockholm och införlivades med Teknologiska Institutet, det som senare fick namnet Kungliga Tekniska Högskolan, KTH.   

VERKLIGHETSANKNYTNING

För Fahlu Bergsskola innebar Stora Kopparberg en betydelsefull resurs för att få den nödvändiga verklighetsanknytningen. Utbildningen blev mer praktisk till sin inriktning.

Just detta med praktisk användning av kunskaperna vad någonting som fastslogs redan i det första reglementet för Bergsskolan.

”Undervisningen bör vara praktisk och sätta eleverna i tillfälle att bringa sina vid universitetet förvärvade kunskaper till ett nyttigt användande vid bergshanteringen”, hette det bland annat.

”De teoretiska, till själva Bergsskolan förlagda studierna, tog endast cirka halva studietiden i anspråk. Resten utgjordes av praktiska övningar och studieresor”, skriver E Börje Bergsman i sin bok Fahlu Bergsskola 1819-1868.

Bergsman berättar att det också fanns möjligheter att smidigt anpassa sig efter omständigheterna. När man under en intensiv värmebölja inte kunde arbeta i ritsalarna gick elever och lärare istället under jord och utförde mätningar i Falu gruva.

TUNGT VÄGANDE MERIT

En utbildning från Fahlu Bergsskola var en tungt vägande merit och utgjorde för de allra flesta en effektiv språngbräda i den fortsatta karriären. I runda tal en fjärdedel av eleverna blev senare brukspatroner eller bruksägare. Även för dem som inte nådde dessa absoluta toppjobb väntade attraktiva uppdrag inom det svenska näringslivet.

När Bergsskolan startades tog man över de fastigheter med laboratorier och samlingar som hade tillhört Gottlieb Gahn, en mycket framstående bergsman, mineralog och teknisk kemist. På det sättet kunde verksamheten snabbt komma igång.

”Nackdelar framkom dock mycket snart. Det klagades på att byggnaderna var gamla, att risken för brand var stor och att det var trångt. Reparationer samt ny- och tillbyggnader kunde i långa loppet inte eliminera dessa nackdelar”, påpekar E Börje Bergsman i boken om Fahlu Bergsskolas historia.

Han nämner också att det var svårt att bedriva en rationell undervisning genom att elevernas förkunskaper var så olika.

Det här var faktorer som talade för att flytta utbildningen till Stockholm. Uppfattningarna var emellertid delade. En lång tidsperiod förflöt mellan de inledande diskussionerna och det slutgiltiga beslutet och genomförandet av flytten.

”Fahlu Bergsskola tillhör en svunnen värld, men är ett viktigt kapitel i den tekniska utbildningens historia”, sammanfattar E Börje Bergsman.

IMPULSER UTIFRÅN     

I Falun var det inget nytt att ta till sig impulser och kunskaper utifrån. Utländska experter, inte minst från Tyskland, hade under flera hundra år varit en självklarhet. För titlar och facktermer användes ofta de tyska orden. Denna öppna attityd låg helt i linje med grundtankarna bakom Fahlu Bergsskola.

Det finns en kontinuitet inom utbildningsområdet i Falun. En del menar att tillkomsten av Högskolan Dalarna 1977 var en naturligt följd av traditionerna i staden.

”Högskolan Dalarna har sina rötter i Sveriges första tekniskt inriktade högre utbildningsanstalt, Bergsskolan, som startade sin verksamhet 1822”, heter det på Wikipedia.

LÄGRE BERGSSKOLAN

Något avgörande avbräck för Stora Kopparberg och Falun verkar flytten av Fahlu Bergsskola inte ha medfört. Som lite av en kompensation startades Lägre Bergsskolan i Falun 1871. Faktum var att gruvnäringen och företag i övrigt hade behov av kompetenta medarbetare med olika utbildningsnivåer och olika inriktningar.

Lägre Bergsskolan fanns i Falun i 60 år innan verksamheten överfördes till Filipstads Bergsskola. Den hade grundats 1830 av bergmästare Franz von Scheele för att erbjuda utbildning inom det som kallades bergsvetenskaperna. Här i Filipstad studerade Erik Johan Ljungberg 1864-1865. Hans studieresultat lär ha varit synnerligen goda, inte enbart i den egna årskullen, utan för lång tid framöver. Skolan existerar fortfarande.

LJUNGBERG ENGAGERADE SIG  

När Ljungberg 1875 kom till Falun som disponent för Stora Kopparberg hade Fahlu Bergsskola redan flyttat till Stockholm. Lägre Bergsskolan i Falun var relativt nystartad och där kom Ljungberg att engagera sig djupt, sannolikt inspirerad av sina egna positiva erfarenheter från Filipstads Bergsskola.

Han valdes in i Lägre Bergsskolans styrelse redan 1876 som nybliven disponent på Stora Kopparberg och tackade 1901 ja till uppdraget som skolans inspektor och ordförande i styrelsen.

När diskussionerna om behovet av en helt ny skolbyggnad tog fart 1907 ställde Erik Johan Ljungberg sig tillsammans med brukspatron Vollrath Tham bakom ett upprop för att klara finansieringen. Ljungberg bidrog personligen med 25 000 kronor, en ansenlig del av den totala kostnaden. Den nyuppförda byggnaden invigdes 1910.

BERGSSKOLAN LEVER VIDARE

I någon bemärkelse lever Fahlu Bergsskola vidare inom KTH. För Ljungbergsfonden har det varit naturligt att i olika sammanhang investera i projekt knutna hit. Från 2003 och ett antal år framåt medverkade fonden i arbetet med att utveckla civilingenjörsutbildningen. Totalt deltog ungefär 1 000 blivande ingenjörer och drygt 100 KTH-lärare.

Ljungbergsfonden har även gjort stora investeringar inom institutionen för fiber- och polymerteknologi vid KTH. Här ingår bland annat ett avancerat utbildningsmaterial med namnet The Ljungberg Textbook. Det består av 60 baskapitel som tillsammans täcker hela den industriella kedjan från råvara till färdiga produkter.

Inlägget Fahlu Bergsskola dök först upp på Ljungbergsfonden.

Erik Johan förstod tidigt att hälsa var en nyckel till framgång, och han får ses som en pionjär inom området Företagshälsovård. Han förstod att det var nyttigt att röra på sig, och vad kosten hade för betydelse för människans hälsa och välbefinnande.

Levde då Ljungberg själv som han lärde? Nja, kanske inte alltid. Representationsmåltiderna var både många och kaloririka. Flerrättersmiddagar verkar ha varit mera regel än undantag. I kombination med att Ljungberg var en matglad person så var det säkert svårt för honom att tacka nej till läckerheterna.

I ett handskrivet häfte från februari 1904 finns en sammanställning av en ”Vegetarisk matsedel under en månad 1904”. Troligtvis är det Erik Johans hushållerska som ställt samman skriften, när Ljungberg och hustrum Hildur under en månad skulle avstå från kött. Matsedeln beskriver frukost och middagsmål, där middagen alltid omfattade två rätter.

Med tanke på det stora intresset av vegetarisk kost i dagens samhälle, blev vi lite nyfikna på vilka rätter som Ljungberg fick sig till livs i början av 1900-talet. Därför gav vi uppdraget till Bergslagsmässens köksmästare Thomas Lehto att skapa en vegetarisk måltid utifrån Ljungbergs matsedel. Det blev ett väldigt spännande resultat där Thomas utmanades rejält, både i att tyda de snirkliga receptbeskrivningarna, och att få ihop en välsmakande måltid.

Meny

Förrätt: Grönkålssoppa med förlorat ägg
Varmrätt: Semmelklösse med pepparrotssås och morötter, samt stekt potatis
Efterrätt: Polentapudding med kompott

Smaklig måltid!

”Jag gillade idén från första stund”, säger Thomas Lehto. ”Det var jättespännande att få sätta sig in i rätter som lagades och åts för 115 år sedan. När jag började läsa recepten slog det mig att det inte skilde sig så fruktansvärt mycket från vad vi äter idag. Värt att notera är att man var duktig på att ta tillvara rester, som t ex överblivet bröd. Graden av nyttighet kan dock diskuteras, men matsedeln var i alla fall fri från kött, vilket var ändamålet.”

Inlägget Vegetarisk måltid 1904 dök först upp på Ljungbergsfonden.