Shell-Eco-Matathon
14
juni

HiG 7:e snabbaste i Europa!

HiGtech på 7:e plats i London

Shell-Eco_Marathon_2

Bild på bilen från Högskolan i Gävle

Den 25 – 28 maj ägde Shell Eco-marathon rum i London. Sju studenter var på plats: Oskar Holmberg, Carl Östlund, Christoffer Sebelius, Toygarhan Kocaarik, Olov Åkersten, Pär Sandahl och Sergio Lara – samtliga från Högskolan i Gävle. I kategorin för Prototyp kom de på 7:e plats efter att ha lyckats att framföra fordonet hela 1127 km på en liter bensin.

Projektet är delfinansierat av Ljungbergsfonden via Teknikerjakten, som ett led i att öka intresset för teknik på Högskolan i Gävle. Ljungbergsfonden gratulerar er alla till ett väl genomfört projekt med ett fint resultat!

Här kan man läsa mer om projektet och tävlingen…

Bild 3 (Annons 1909)

Bilannons från 1909

Ljungberg själv torde ha varit synnerligen intresserad av detta projekt. Han var nämligen en av Sveriges första bilägare. 

Den första bensindrivna bilen kom till Sverige 1891, men det skulle ta decennier innan detta nya fortskaffningsmedel fick någon nämnvärd spridning. Erik Johan Ljungbergs brinnande intresse för teknik gjorde att han tidigt bestämde sig för att skaffa en egen bil, låt vara att han förmodligen normalt sett inte satt i framsätet utan föredrog att låta sig köras av privatchauffören Gustaf Ström. Det skulle dock inte vara särskilt överraskande om Ljungbergs tekniska nyfikenhet fick honom att någon gång högst personligen framföra automobilen.

I augusti 1907 bekräftar Aktiebolaget A Wiklunds Maskin- & Velocipedfabrik i Stockholm i ett brev till Ljungberg beställningen av en stycken automobil av det franska märket Lorraine-Dietrich för leverans ”före detta års utgång”. Priset är 25 000 kronor, för de flesta en svindlande summa 1907, också om den kassarabatt på 5 procent som Ljungberg förhandlat sig till räknas bort.

Uppskattningarna tyder på att det vid den här tiden totalt fanns 200-300 bilar i Sverige. Av prestigemärket Lorraine-Dietrich handlade det om något enstaka fordon. Sannolikt hade Ljungberg sett och imponerats av en bil av detta märke på Hasselbackens restaurang på Djurgården i Stockholm. Dit hade Wiklunds sålt ett sådant fordon.

Av specifikationen framgår att Ljungbergs Lorraine-Dietrich var av en variant kallad Limousine de Grand Luxe. Bilen var lackerad i mörkgrönt och svart, styrdes med ratt, hade en bensintank på 80 liter och var utrustad med extra starka Michelin-däck. Maxhastigheten ska ha legat på 65 kilometer i timmen. Som extra tillbehör beställde Ljungberg lyktor och strålkastare.

När bilparken några år senare skulle utökas föll valet på ett betydligt billigare alternativ, en amerikansk Ford inköpt hos Gjestvangs Handels- och Fabriks AB i Stockholm. Att färdas med bil var inte sällan ett äventyr med dåliga vägar och med fordon av ibland tvivelaktig kvalitet. Problemen med Forden var många och allvarliga. Det blev en omfattande skriftväxling mellan Ljungberg och Gjestvangs sedan styrstången hade gått av.

”Igår hände det att styrinrättningen på min Ford-bil kom i olag och bilen gick i rännstenen. Det befanns att den tvärgående styrstången brustit tvärt av. Hade bristningen skett i svår terräng under god fart hade livsfarlig olycka inträffat. Ni torde därför vara god meddela Ford-kompaniet vad som inträffat och meddela dem att sådana brott på axlar och andra delar kan undvikas genom användande av compound-stål”, skrev Ljungberg till Gjestvangs och hänvisade till att man inom Bergslaget för vissa ändamål använt sådant stål sedan 20 år tillbaka.

I förlängningen såg Ljungberg affärsmöjligheter och avslutade brevet så här:

”Vi är villiga att sända ett prov, om Ford-kompaniet uppgiver vilken hållfasthet och dimension de önskar. Priset är beroende på hållfastheten, d v s om vanadin, nickel, tungsten eller dylikt behöver tillsättas stålet för höjande av dess hållfasthet.”

I svarsbrevet beklagade förstås Gjestvangs ”missnöjet med styrinrättningen” och tackade för ”värdefulla upplysningar angående användandet av compound-stål”. Det var upplysningar som bilfirman i Stockholm låtit gå vidare till Ford i USA.

Missnöjet med Forden gällde inte enbart styrinrättningen. Därför ville Ljungberg ha kontakt med en herr Andresenz från Gjestvangs.

”Beträffande min lilla bil så är den numera ofta i olag, och jag tror att det skulle vara till ömsesidig nytta om Herr Andresenz någon gång under hösten kunde komma upp och stanna ett par dagar, samtala med chaufförerna och se om något maskinfel föreligger eller om vanskötsel förekommit. Min bil är för närvarande så otillförlitlig att jag icke skulle våga göra annat än mycket korta resor med densamma, ty ett tu tre strejkar den helt och hållet”, skrev en resignerad Erik Johan Ljungberg.

Bild 1 (Lorraine-Dietrich omkr 1909)

En Lorraine-Dietrich 1909 med Emil Salmson vid ratten.